20.9.2019

A hade yrkat att Brottpåföljdsmyndigheten skulle upphäva det beslut eller den åtgärd varmed A:s offentligrättsliga tjänsteförhållande som fängelseläkare som bisyssla från 9.10.2004 hade ansetts vara ett annat än ett tjänsteförhållande, och fastställa att A från nämnda tidpunkt hade verkat i tjänsteförhållande på olika fängelsers polikliniker. A yrkade ytterligare att Brottpåföljdsmyndigheten skulle fastställa A:s på tjänsteförhållandet baserade årssemesterlön så att den från 1.1.2007 utgjorde 11,5 procent av varje lön som utbetalats eller förfallit till betalning under den tid A varit i tjänst under semesteråret. Brottpåföljdsmyndigheten avslog A:s yrkanden med sitt beslut 18.12.2014.

A överklagade beslutet hos förvaltningsdomstolen och yrkade sekundärt att ärendet skulle prövas som förvaltningstvistemål. I ärendet yrkades att tjänsteförhållandena skulle fastställas från 1.3.2000 och betalning av de med tjänsteförhållandena sammanhängande uteblivna årssemesterlönerna.

Förvaltningsdomstolen prövade ärendet som ett i 69 § i förvaltningsprocesslagen avsett förvaltningstvistemål och avslog ansökan på den grunden att den behöriga myndigheten inte hade grundat tjänster, varför det inte heller kunde fastställas att A verkat i tjänst eller tjänsteförhållande. Följaktligen avslogs även de på tjänsteförhållande baserade yrkandena om semesterlön. Förvaltningsdomstolen avslog även A:s yrkande om gottgörelse enligt lagen om gottgörelse för dröjsmål vid rättegång.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att den juridiska tolkningen av A:s redan avslutade tjänsteförhållandens natur inte kunde anses utgöra endast en prejudiciell fråga, som hänförde sig till utbetalningen av de ekonomiska fördelar A hade rätt till, och dess avgörande. Eftersom denna fråga gällande huvudsaken inte kunde avgöras på ett för statsarbetsgivaren bindande sätt genom besvär över Brottpåföljdsmyndighetens beslut 18.12.2014, hade förvaltningsdomstolen korrekt behandlat A:s yrkande på fastställelse och de därav möjligen föranledda ekonomiska följderna som ett förvaltningstvistemål.

Högsta förvaltningsdomstolen fastställde enligt A:s besvär att A hade verkat i statlig tjänst eller statligt tjänsteförhållande i olika fängelser samt som vikarie under de tider som närmare framgår ur beslutet. Samtidigt upphävde högsta förvaltningsdomstolen förvaltningsdomstolens beslut till denna del. Högsta förvaltningsdomstolen återförsände ärendet till den del förvaltningsdomstolens beslut upphävdes, till Brottpåföljdsmyndigheten för ny behandling avseende de ekonomiska yrkanden A framfört.

Enligt 5 § 2 mom. i lagen om gottgörelse för dröjsmål vid rättegång börjar den tid som ska beaktas i rättegångens längd redan från det att en begäran om omprövning eller ett annat motsvarande yrkande som ska behandlas i förvaltningsförfarande har framställts, om en sådan begäran eller ett sådant yrkande enligt lag ska framställas innan beslutet får överklagas genom besvär. Av särskilda skäl kan den tid som ska beaktas i rättegångens längd börja från en tidigare tidpunkt än denna. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att rättegången i A:s ärende, som till sist behandlats som ett förvaltningstvistemål, hade börjat då begäran om omprövning gjordes till Brottpåföljdsmyndigheten. A beviljades 3000 euro som gottgörelse för det sammantagna dröjsmålet. Eftersom det var fråga om tjänsteförhållanden som bisyssla höjdes inte gottgörelsens sammanlagda belopp. Omröstning 4 - 1 i huvudsaken.

Förvaltningsprocesslagen 69 §

Statstjänstemannalagen 1 § 2 mom., 2 §, 4 § 1 mom., 9 § 1 och 3 mom., 13 §, och 52 § 1 mom. (750/1994) och 2 mom. (604/1997)

Statstjänstemannaförordningen 5 § 1 mom.

Lagen om gottgörelse för dröjsmål vid rättegång 3 §, 4 §, 5 § 2 mom., 6 § och 7 §

Ärendet har avgjorts av justitieråden Eija Siitari, Outi Suviranta, Petri Helander, Antti Pekkala och Ari Wirén. Föredragande Mika Paavilainen.